Kommer nog att bli ett långt inlägg här..
Vi börjar den 16 juli 2005, Boromir och hans syskon föds hemma hos kennel Dobalistic's. Några veckor senare får jag komma och titta på den lilla svarta klumpen som ska bli min, han såg inte så vacker ut...trubbig nos, alldeles för mkt skinn och så himla tjock!!
Vi var mitt i en flytt så det var bestämt att den lilla valpen skulle stanna hos Veronica och Ronnie tills han var 10 veckor. Åh vad det var lång tid att vänta!! Men så kom dagen med stort D.....dax att åka och hämta honom....jag fick bestämma att vi skulle ha en vovve till så Peter fick bestämma namn,,, Spitz blev det!!
Väl hemma så blev vi välkomnade av moster Alizza som inte var jätteglad åt en liten valp, hon tittade på oss och undrade om han skulle stanna länge?!?, Japp han blir kvar sa vi!!
Första dagen gick bra men andra dagen fick Spitz möta ett monster...han tog Alizzas tuggben och det var INTE alls bra gjort.....snabbt som ögat låg han på rygg med Alizza över sig morrandes å dreglandes...Ja det såg nog värre ut än vad det var.
Dagar blev till veckor som blev till månader som tillsist blev till år, vi har haft så öändligt roligt med vår lilla lakritsstång, vi har gjort tappra försök att tävla i bruks, tränat bitövningar och provat på utställning med varierande resultat!!, Det var kanske inte helt oväntat att Spitz en dag skulle få i sig något olämpligt som skulle bli farligt för honom, han har under sin tid hos oss ätit 4 strumpor, 3 vettexdukar, ett helt cigarettpaket med innehåll, 15 portionssnus! Han har väl varit som ett stort barn hela sin livslängd....ska titta på allt med munnen.......åh vips så slank det bara ner........tror att han tänkte lite...........ja lite för lite!
Spitz har alltid ställt upp på oss, lite för bra, han har agerat väckarklocka 07.15 varje dag...alla dagar i veckan, hela året...han har dammsugit golvet....diskat disken...med tungan.....,klippt gräset ( trodde han var en ko ett tag i somras), hjälpt mig att städa kattlådan....även hjälpt till att mocka hästens box!!
Inte bara det att det är tomt hemma nu...man kunde lixom inte undvika att Spitz bodde hos oss, vet inte hur många han har vält omkull när han bara vill hälsa, eller hur många blomkrukor som han vält ner med svansen, eller den gången han skrämde livet ur några stackare från Livets Ord!!
Spitz hade en förmåga att ändå få folk att älska honom, han älskade alla!! Han la sig ner på sidan så barn kunde klappa på honom utan att tycka att han var läskig...han ville fortfarande trots sina 47 kilo sitta i knät, gärna ligga i knät om det gick!!
Ja å så den 4 mars 2009 så fick vår lilla älskade Spitz somna in! Oändligt saknad, oändligt älskad!! Sov gott Spitz!!
2 kommentarer:
Gud vad jag lider med dej...:( Tårarna rinner på mej...vad ska de inte göra på dej då?.. Förluster är såå jobbiga o tar sån tid att gråta ut. Ett stort tomt öppet sår som sakta sakta läker.. Kram
Vad fint du skrivit. Förstår att det är tungt och grått nu, det går aldrig förbereda sig för hur ont det gör. Om du vill ha något annat att tänka på en stund kan jag hämta upp dig efter Universitet en dag, så kan vi snacka skit och titta på världens minsta häst- han bor hos mig! En stor kram!
Skicka en kommentar