1 år av oändlig sorg & saknad

...Då har det alltså gått ett år sedan vår älskade Spitz fick somna in, det känns som en evighet men samtidigt känns det som om det var igår, hans stora bruna ögon som tittade på en sådär oskyldigt som bara han kunde, han som skulle sitta/ligga i knät på oss trots att han vägde 45 kilo, å när han inte fick ligga i knät så la han sitt stora huvud i knät och suckade djupt.

Kommer så väl ihåg när vi hämtade honom hos Kennel Dobalistic´s, Spitz var den största av de 9 som låg i valplådan, man tog upp honom i knät och där låg han, han kunde ligga i en evighet och bara mysa, väl hemma så fortsatte våra mysstunder i knät tills han inte fick plats längre.

Tänk så fort ett år går, MEN så mycket sorg det finns kvar, det går nog faktiskt inte en dag utan att han finns i mina tankar.....

Alla gånger på Djurnära när han gjorde sånt han inte fick göra, det gick ju inte att bli arg på honom....jo ibland men oftast så var det bara att skratta.

Vi brukade skoja om att han inte hade koll på sin kropp efter det 3:e revbenet....lixom allt där efter levde sitt egna liv...

Min stora underbara Spitz, du fattas oss något ofantligt, det är så tomt här hemma utan dig!

Fika

Nu väntar jag på att Sandra ska komma hit på lite scones & the, sen är hon snäll och ska köra mig till stallet!! Hovslagaren kommer och ska slå på en tappsko på Gouache.

Bussar som inte kommer....

Igår så trotsade jag vädret och gav mig iväg till stallet med buss, nån minut sen men annars helt okej, gick den låånga kilometern till stallet och möttes av en pigg men lite frusen häst, hon fick komma in och fick ett nytt varmt heltäckande täcke på sig å lite kraftfoder....sen ville hon ut igen!!....Hanna kom ner och hjälpte till att fixa ett badkar till vattnet i hagen, sagt å gjort, nu har hästarna ett badkar fullt med vatten!!
Sen var det dax att ta bussen hem.....trodde jag.... stod å väntade i 45 minuter, sen hade fingrarna domnat bort och ingen på östgötatrafiken behagade svara.....
Tillslut tog orken slut och jag ringde min snälla snälla medryttare så hon kom och hämtade mig.....Hade börjat känna av en kramp i mina gallgångar som bara blev värre så jag vile inget annat än hem och pilla i mig morfin.
Väl hemma så tog jag mina piller, tog på mig min pyjamas och kröp ner i sängen. Krampen släppte efter några timmar så jag slapp akuten!