Ett inlägg från sjuksängen

Pest å kolera, igår när jag skulle ut och ge hästarna mat så halkade jag på den glashala grusvägen, det var mörkt ute så jag såg egentligen inte att det var halt, hann bara känna det innan benen for undan för mig.
Hann inte ens att ta emot mig utan ryggen och bakhuvudet tog hela smällen, fy satan vad ont det gjorde!
Låg kvar en stund på isen då det snurrade så pass i huvudet på mig att jag inte vågade resa på mig. Insåg en stund senare att det var väldigt blött där jag låg...hela vägen var full av is och just där jag ramlat så var det en stor vattensamling dessutom.
Kravlade mig in i huset och ringde Peter som inte fullt förstod vad jag sa, men han ringde iallafall sos-alarm så de skickade en ambulans.
Hade lite tur då Emmy skulle komma över på lite fika så jag slapp att ligga helt själv då hon ganska snart efter jag föll kom med bilen.

Det kändes som en evighet innan ambulansen kom men de var rätt snabba ändå, de tog med mig in till Skellefteå lasarett där de tog hand om mig.
Fick efter kontroller ett ok att fara hem, sjuktaxi och sen mötte Peter upp mig hemma.

Har fått en lätt hjärnskakning och troligtvis ett par sprickor i ett par revben, vila vila vila!!

Vinter och faster :)

Mmm, nu har kylan kommit och lite lite snö, hästarna har fått sin thermobar så nu har de frostfritt vatten hela dygnet, tack till våra familjer för den tidiga julklappen :)

Så till den bästaste av nyheter, jag har blivit faster!! Den 22 oktober så fick min bror och hans flickvän en liten tös :) Har ju inte hunnit se henne med egna ögon än men ett foto har jag lyckats få se och hon ser så söt ut! Grattis till er!!

Hidalgo 1998-2012-10-16

 

Så har himlen fått ytterligare en stjärna, en av de bästa hästar har fått vandra vidare.

Du är så oerhört saknad, både av oss och av Gouache. Hon letar efter dig i hagen än.

Du speciella häst, dig man antingen älskar eller inte tycker om. Från den första gången jag träffade dig tills du i tisdags fick somna in har jag älskat dig!

Du och Gouache, som ler och långhalm, ni som kunde äta ur samma kraftfoderhink, det var ni mot världen när vi flyttade upp hit till norr, ni som njöt av varandras sällskap.

 

 

 

 

3 dagar kvar...

..varför plågar jag mig själv med att räkna ner? Kan inte svara på det själv och får ångest av att bara tänka på det men kan ändå inte låta bli att räkna ner. Har sett till att jag gosat lite extra med Hidalgo varje dag och skämt bort honom med äpplen och morötter nästan varje dag!
Men det skär i hjärtat varje gång jag tittar på honom. Det är som att en bit av hjärtat slits bort.
Såhär skullde det ju inte bli! Han skulle ju få gå här med sin hjärtevän och skrota på ålderns höst.

En bild på de bästaste av bästa...