Så nära men ändå så långt kvar...........

Ja, nu känns det som att Mini skulle kunna få komma ut, vill kunna börja äta igen utan att känna mig spyfärdig varje gång. Det känns som att min magsäck har krympt till en ärtas storlek :)
Fast å andra sidan så känns det mera tryggt att Mini är i magen, då vet jag att allt är bra med henne/honom....
Det mesta är nu inhandlat och nu är det bara en lång väntan känns det som. Väntar med skräckblandad förtjusning...... hur ska detta gå?? Att uppfostra en dobermann känns enkelt när jag tänker på hur det ska bli att få en egen bäbis att ta hand om.....hua!!

Annat positivt är att vädret i några dagar har varit helt underbart, strålande sol och lagon kallt. Passat på att promenera lite i den mån kroppen tycker det är ok.
Gouache och Marta ska få en ny kompis i helgen, lilla Loke ska komma och bo hos oss, Loke är en shettis.............japp, ni läste rätt...... jag som inte är superförtjust i shettisar ska låta en flytta hit. MEN detta är nog den trevligast shettisen jag har stött på, alltid trevlig och mycket väluppfostrad.
Hoppas nu bara inte Gouache kommer attt hata mig för evigt, hon är inte såå himla förtjust i små hästar :)