På kliniken så mötte jag en trevlig dam med en mkt stor och fin herre med ont i ett bakben. Vi pratade lite i väntrummet, mötte henne sen när hon var på väg ut från röntgen med sin häst. Hon hade tårar i ögonen och min första tanke var................... Hidalgo, det är precis ett år sedan jag var där med Hidalgo och fick besked om hans framben.
Det verkade i alla fall inte vara fullt så illa med damens häst, håller alla tummar för henne. Hade svårt att släppa tankarna på Hidalgo, min lilla fina kille, åh fy vad jag saknar honom!
Det gör ont i hjärtat fortfarande, jag vet att det var rätt beslut för honom.
Nu sitter jag och tittar ut genom köksfönstret och ser min undernara Gouache stå och beta. Är så otroligt glad att ha henne hemma, kunna gå ut o pussa mule när som helst.
Läste imorse i en väns blogg att hon igår sade farväl till sin hästvän som hon haft i 27 år. Förstå hur lång tid det är, 27 år är halva hennes liv. Tänk så ofantligt många minnen och upplevelser de haft tillsammans. Vilken styrka det krävs att säga farväl efter 27 år, det är just den styrkan vi måste ha. Vi måste ge våra älskade hästvänner det bästa som finns. För de är ofta vårt allt <3 p="">
Sista bilden på Hidalgo 2012-10-16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar