...Då har det alltså gått ett år sedan vår älskade Spitz fick somna in, det känns som en evighet men samtidigt känns det som om det var igår, hans stora bruna ögon som tittade på en sådär oskyldigt som bara han kunde, han som skulle sitta/ligga i knät på oss trots att han vägde 45 kilo, å när han inte fick ligga i knät så la han sitt stora huvud i knät och suckade djupt.
Min stora underbara Spitz, du fattas oss något ofantligt, det är så tomt här hemma utan dig!
Kommer så väl ihåg när vi hämtade honom hos Kennel Dobalistic´s, Spitz var den största av de 9 som låg i valplådan, man tog upp honom i knät och där låg han, han kunde ligga i en evighet och bara mysa, väl hemma så fortsatte våra mysstunder i knät tills han inte fick plats längre.
Tänk så fort ett år går, MEN så mycket sorg det finns kvar, det går nog faktiskt inte en dag utan att han finns i mina tankar.....
Alla gånger på Djurnära när han gjorde sånt han inte fick göra, det gick ju inte att bli arg på honom....jo ibland men oftast så var det bara att skratta.
Vi brukade skoja om att han inte hade koll på sin kropp efter det 3:e revbenet....lixom allt där efter levde sitt egna liv...
Min stora underbara Spitz, du fattas oss något ofantligt, det är så tomt här hemma utan dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar